Farväl båten
Så var vi båtlösa. Efter att ha varit med båt i 11 år känns det lite konstigt. Såld och borta. Jag kan inte låta bli att tänka på allt vi upplevt och känna lite vemod. Inte minst de gånger då efter en skön natt börjat dagen med ett morgondopp, suttit på en klippa och tvättat oss, ätit frukost i sittbrunnen och sedan fortsatt dagen med bad och en god bok. Att komma ut på vattnet, stänga motorn, sätta segel och bara höra vattnet brusa mot skrovet är också ren njutning. Eller en stilla kväll med spegelblankt vatten och månens silverblänk. Men allting har sin tid. Jag fick i alla fall vara med och lägga ”båten i blöt” och masta på henne. Nu hoppas jag att den nya ägaren kan se tillbaka på samma sätt om några år.
Vemodit värre, förstår jag speciellt när jag såg den stora bilden blev det ju lite ”romantiskt” kan jag tänka mig.
Men jag tänker som du: allt har sin tid (maken håller inte med) och man kan ju hitta på hur mycker annat som helst nu.
Jag har alltid samma känsla som nu när vi säljer bilar. De är ju familjemedlemmar å då hoppas man alltid att de kommer till ett nytt, fint hem. Konstigt – egentligen.
Säg inte att du modererar kommentarerna. Anders – vad har du att dölja som jag inte vet;-)
Hej! Inte har jag något att dölja. Men det blev visst en miss vid ominstallationen av bloggen.
Får du tid ”över” nu – utan båt? Nej, det tror jag knappast! ”Att göra” är som en gas, den fyller alla tidens tomrum blixtsnabbt. Det märker jag nu när jag inte har något jobb att gå till.