Tänk dig en österländsk, mörk natt som håller på att gå över i gryning. Solen och fåglarna börjar vakna. Precis som den lilla familjen. Eller åtminstone Josef, som hade sovit det mesta av natten, men det hade inte Maria.
Hon hade legat och funderat. Vad höll på att hända? Hade hon kunnat säga nej till ängeln som sagt att hon skulle få en son, ett speciellt barn.
Hur som helst, nu var det i alla fall redan morgon, fortfarande ganska kyligt i luften och i magen kände hon hur barnet rörde sig.
Värdshuset det hade bott på var ganska enkelt men det var vad en resande snickarfamilj hade råd med. Efterfrågan på rum hade gjort att uthyrarna passat på att höja priserna, för det var många som var tvungna att ge sig ut på resa.
Orsaken var att kejsar Augustus i Rom bestämt att alla människor i hans rike, inte minst de i de ockuperade länderna, skulle registreras för att sedan avkrävas skatt, både för inkomster och för mark. Därför måste alla resa till den plats som genom släkten tillhörde dem för att skattskrivas av myndigheterna.
Josef måste resa till det område som tillhörde hans släkt, till kung Davids stad Betlehem. En resa som tog flera dagar. Maria skulle egentligen mått bäst av att få vara hemma men man lämnar inte sin fru ensam. Speciellt inte om hon är höggravid.
Än så räckte matsäcken de hade haft med sig hemifrån, kornbrödet var lite torrt men Maria hade med sig surdeg så att de kunde baka färskt bröd när de kom fram. Fikonkakorna torkade inte och fungerade perfekt som reskost. Vin att dricka fick de köpa när de behövde.
Väl ute på vägen blandades människornas glada rop med åsnors trippande, gnällande kärrhjul och ibland missnöjda skrik från de stretande dragdjuren. När Maria satt upp på åsnan kunde de öka takten men ibland måste åsnan slippa sin resenär, för den hade packning att bära på också, och då gick färden mycket långsammare.
Många som passerade dem ropade glatt att: Vi ses i Betlehem!
När den lilla familjen nådde Betlehem var det kväll, ännu ljummen efter dagens sol. Där fanns dofter av kryddor och mat. En del människor satt och åt tillsammans, andra vattnade sina djur, de barn som fortfarande var vakna sprang omkring och lekte. Det var liv och rörelse – och folk överallt.
- Har ni kommit fram nu, ropade någon
- Bättre sent än aldrig, hördes från annat håll.
- Vad roligt att de känner igen oss, sa Maria. Kanske det är min mage som de minns?
- Ja, för sådana magar är det inte ofta man ser på vägarna, svarade Josef med en blinkning.
- Men nu gäller det att hitta en bostad för natten, fortsatte han.
- Sitt här och vila tillsammans med åsnan. Jag går runt och bokar det första, bästa rum jag kan hitta.
Men ju längre han gick omkring och frågade desto mer förstod han problemet med att resa långsamt. Alla andra hade kommit före och hyrt in sig i det som gick att hyra. Allt ifrån värdshusens rum för resande till alla dem som passade på att hyra ut varje liten yta de kunde undvara.
Trött återvänder Josef till Maria. Hon ser på långt håll att han inte kommer med något positivt besked. Nu var goda råd dyra. De kunde inte stanna ute hela natten, allra minst Maria.
- Tur att det är klart väder, sa Josef. Då får vi månen som sällskap. Jag vet att det finns många betesängar här utanför Betlehem. Där finns det små skjul som herdarna ofta använder som stall åt sina djur för att kunna stanna på en plats under flera dagar.
- Orkar du sitta på åsnan en stund, Maria?
- Ja, jag måste klara det för här, svarade hon lite uppgivet.
Efter en stunds letande hittade de mycket riktigt en plats där djuren brukade få skydd. Dörren stod lite på glänt. Den gamla halmen som fanns kvar gav rummet en speciell atmosfär och tak över sina huvuden skulle de i alla fall få i den österländska, svarta natten.
Under tiden Maria suttit och väntat hade hon känt att värkarna hade börjat. Ensamma i natten försökte Josef bädda för sin Maria i den torra halmen med filtar och mantlar som de haft med sig. Ingen barnmorska, ingen annan hjälp, bara de två. Och löftet som ängeln gett dem.
- Du ska få en son, hade han sagt till Maria. Så att det skulle bli en pojke, det visste hon.
Och både Josef och Maria hade fått veta vad han skulle heta.
- Jesus, hade ängeln sagt, för han ska frälsa sitt folk.
Där i stallet, långt ifrån omvärldens blickar föddes Han. Vilken lycka när det första skriket hördes!
Josef fick hjälpa till med navelsträngen och sedan lindade han barnet för att det skulle hålla värmen i natten.
Efter en kort stund sov Maria och Jesus – en rofylld sömn. Men Josef låg och tänkte på allt nytt. Tankarna var det ingen ordning på utan mera ett stort virrvarr. Så hade han legat ganska länge när något hördes vid dörren.
Dörren öppnades sakta, under ljudliga protester.
In tittade 3 par vita ögon. Trots mörkret kunde man se stora skägg omkring de lysande punkterna.
- Ursäkta oss, sa den förste.
- Men vi var nästa tvungna att komma hit, halvviskade den andre.
- Kom in ni, sa Maria, som vaknat av dörrknarret och rösterna.
Och så berättade de att deras får fanns bara ett par stenkast bort. För en liten stund sedan så hade de fått vara med om något märkligt.
Uppifrån himlen kom det som en stor ljusstråle som nådde ända ner till marken. I den var det lika ljust som på dagen.
- Klart att vi blev rädda, åtminstone till att börja med, sa den tredje mannen. Men så var det en ljus skepnad som liksom frigjorde sig från det övriga ljuset och kom till oss.
Det var en ängel, som kom till oss, några herdar som inte är något värda. På något sätt strålade det, inte bara ljus utan glädje liksom sköljde fram. Och ängeln berättade att vår efterlängtade Messias hade fötts just här och nu.
Om det inte varit en ängel som sagt det hade vi aldrig trott det. Nu trodde vi en del på det och här är vi nu och ser själva att det är sant.
Maria såg hur tårarna glimmade till i det sparsamma mörkret innan de landade i herdarnas toviga skägg.
Försiktigt lutade de tre herdarna sig fram för att riktigt kunna se barnet, som fortfarande sov sin första djupa sömn.
Den natten sov inte tre herdar utanför Betlehem. Halvliggande låg de och tänkte och tänkte. Inte kunde de förstå att Gud brydde sig om dem så mycket, några herdar som ingen annan tog på allvar. Men de hade fått se den störste. Den som de läst om i Jesaja bok där det står att det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus …
Maria hade också svårt att somna om. Vad skulle detta barn betyda för henne, ett barn som skulle kallas Guds son, den Messias som de alla längtat efter. Hon drog Jesus tätt intill sig.
Till slut fastnade Marias tankar också hos profeten Jesaja och hon tänkte; Vi har kallat dig Jesus, men för dig som ska bli så stor räcker inte ett namn, du heter underbar rådgivare, mäktig Gud, evig fader, fridsfurste.
Sedan somnade hon.
En premiär fick avsluta 2010. Jag gjorde en tur i skogen, på snöskor. En kul variant på utomhusaktivitet som kan rekommenderas. Men för enkelhetens skull tog jag sparken till skogen.
